Boken handlar om föredetta väckelsepredikanten Ivar, 83 år, som återvänder till Västerbottens inland för att han kommit på att han inte längre tror på religionen som han har förkunnat i sina yrkesverksamma år och nu vill han berätta hur det står till för de han tidigare omvänt.
Men av hans tidigare församling finns bara två kvar, Gerda och Maria som får en oanad betydelse i Ivars liv. Och vem kan tro att ordet vi, ve på västerbottensdialekt kan leda till så dramatiska händelser på landsbygden i Västerbottens inland.
Sen har vi mannen som samlade på predikstolar, 11 stycken, och byggde om dom till bikupor. Man kan säga att det blev välsignat god honung.
Gideon som blev blind på äldre dagar och säger att han är tacksam över att slippa se allting som inte finns längre.
När Ivar precis hade kommit fram till Avabäck hade han (jag citerar) " utmålat för sig ett stycke av det saltade fläsket från Holmlunds slakteri i Bastuträsk och en bit av den gräddiga osten från mejeriet i Norsjö och en av Herta Lyxells sirapslimpor. Och kanske till och med hemkärnat smör från Gransjö. Holmlunds är nedlagt, och mejeriet är stängt och Herta Lyxell är död, sade Asta. Och Gransjö är öde. Det händer ändå ett och annat även i våra trakter, sade Ivar."(slut på citatet)
Matbeskrivningen gör mig hungrig och jag kan förstå att Ivar blev besviken att inget av det han längtat efter att få äta gick att få längre och att tiden förändrat det som tidigare varit välbekant för honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar